Sida 113

väntat dem, som spindeln väntar flugor en vacker sommardag.

Väntade voro de, och hur många som än kommo, tycktes
mästerman vänta än flera. Och lite emellan frågade han
sina kunder hur deras käcke kamrat, Knut, hade det och
var han tog sitt överflöd på pengar. Svaret blev alltid
detsamma: spel. Nå, det visste mästerman egentligen lika bra
själv. Och varje afton, då han stängde sin port, dröjde han
en stund på tröskeln spejande åt det håll, därifrån Knut
borde komma.

Men en afton, just då spindeln stod så där och spejade
efter den sista och mest efterlängtade flugan, förnam han
ljudet av steg bakom sig. Där stod Tora! För ett ögonblick
tappade Eneman sin lugna mask, såg nästan ut som om han
hade blivit dödsskrämd. Han gjorde en rörelse för att stänga
dörren om sig. I nästa nu var han åter lugn, bjöd flickan

stiga in. Han tände ett par ljus och satte på sig rocken; först
därefter frågade han, vad hon önskade. Vilken fråga! Vad sökte