Sida 122

nästan tyckte, allt var som sig borde. Vad han ägde och
hade, stort och smått var ju alltsamman förfallna panter.
Skulle han verkligen skaffa sig en hustru, så borde bort
förstås också vara en förfallen pant. Hurra för mästerman!
Han kan sitt geschäft!

Men hur skulle det gå? Vad Tora beträffar, så kände
man henne som en ordhållig tös. Och att fästmannens
beteende stuckit hennes stolthet, kunde man nog förstå. Om han
inte vore karl att reda ut affären så vore hon nog i stånd
till att på trots ge gubben sitt ja. Allt hängde således på,
hur Knut skötte sig. Och snart ryktades det, att den ömklige
och ömkansvärde fästmannen skötte sig som en hel karl. Han
hade sökt sig uppåt landet som skogsarbetare och det
berättades de vidunderligaste ting om hans framfart i skogarna.
Där ramlade furorna som käglor till höger och vänster
och Knut svängde yxan med sådan iver och kraft, att man
gott kunde veta, vem han tänkte på, då han utdelade huggen.
En lördagskväll kom han ned till staden - ville väl ändå höra
något nytt om sin stackars »pant» och begav sig till »Goda