Sida 140

Ja, nog var han väntad. Han hade skrivit till Tora, att
nu hade han skrapat ihop pengarna och nu skulle han komma.
Det var mästerman själv som räckte henne brevet. Han gjorde
inga frågor. På sista tiden hade han blivit så besynnerligt
ordkarg och trumpen. Tora förstod, att det var någonting i
vägen med honom och hon förstod också att hon äntligen


måste göra slut på sitt lilla bedrägeri. Det föreföll henne icke
längre så oskyldigt och lustigt. Hon började bli rädd. Men som
den modiga tös hon var, beslöt hon att gå rakt på sak. Och
just denna lördagskväll sade hon till Eneman:

- Hör mäster, nu är det väl på tid att jag håller mitt löfte.

Han satt vid sin kikare och iakttog, hur lyckoskeppets
lanternor tändes. Utan att taga ögat från instrumentet
frågade han:

- Har du givit mig något löfte?