Sida 145

att stirra ned i backen. Så går hon då förbi honom utan
att skänka honom en blick.

Kamraterna byta blickar; han ser dem lite för konstig ut,
vännen Knut. De börja skämta och skratta, dra honom med sig
in i trädgården. Han följer dem först motståndslöst, men
plötsligt blir han ursinnig, vill springa efter flickan. De skocka
sig omkring honom, hålla honom tillbaka. Inte ska han väl
ställa till bråk i själva högmässan? Det är tids nog sen.
Då ska de hjälpa honom att klå upp gubbtjyven, om han
så önskar. Nu ska han visa sig som karl i ett glatt lag. Och de
byta åter blickar. Det är inte värt att släppa honom på egen
hand. Så locka de honom med sig in i värdshuset.

Eneman och Tora återvända från kyrkan. De ha ingenting
att säga varandra. Tora smyger sig då och då bort till fönstret.
Hennes oro övergår till ångest. Varför kommer inte Knut?
Varför såg han så besynnerligt på henne? Inte heller förstår
hon mästermans beteende. Varför blev han inte ond,
varför brusade han inte upp, då hon avslöjade sitt bedrägeri?