Sida 167

Och så snart prosten vände sig, vände hela menigheten.

Tablå!

Mitt i kyrkporten, glömska av allt och alla, stodo Knut och
Tora, hand i hand och med så tydlig lust att komma mun vid
mun att den icke behövde bekräftas av gärningen. Icke heller
fingo de tid: ty nu började alla gummor voja sig, alla gubbar
skratta och alla unga sjömän hurra och vifta med mössorna.
Mutter och prosten ville rusa bort till de båda brottslingarna,
men Samuel Eneman höll dem tillbaka. Han sade:

- Åh, visst är jag väl klok, prosten. Jag är så klok, att

jag säger nej i brudstoln. Och till det tör jag vara fin nog,
som jag går och står.

Därmed släppte han de båda förbluffade gamla och steg
fram till de båda unga, som stodo där halvt skamsna, halvt
trotsiga. Eneman vände sig till Tora och sade: