Sida 647

musklerna. Och herr Wunderlich kommer ur ett inre rum,
förberedande sig till lektionen vid en ny mugg öl.

På golvet ligger en stor gammal hund. Herr Wunderlich
snävar på honom, en del av det härliga ölet spills, kräket får
en spark och lunkar bort till Lisbet, som tröstar gamlingen.
Herr Wunderlich åter söker tröst hos vackra Sibyl. Han
trycker sina ölfuktiga läppar mot hennes nakna arm. Det
känner hon inte, ty hon är van vid det. Hennes passivitet
uppmuntrar, herr Wunderlich börjar viska kärlekens ord i
hennes öra. Men då blir flickan vred, hon spänner blicken i
honom och utbrister:

- Håll mun, gamla vrålapa! Hör ni inte att Jules spelar?

Det skulle hon inte ha sagt. Herr Wunderlich har fått nog
av det där gnisslet på fiolen. Även han kan spela. Han sätter
ifrån sig muggen så att ölskvätten ryker. Ur en hörna tar
han fram sitt instrument, en grammofon. Han sätter den i
fönstret, låter urverket gå och hämtar sitt ridspö.