Sida 648

Slut med bakgårdens poesi! Jules fäller fiolen och slutar
att spela. Han går bort till ett skåp som innehåller så gott
som allt vad han äger. Det rymmer bland klädespersedlar och
tvättattiralj ett skafferi, vars innehåll är bröd, en ostkant och
en korv. Korven är ingalunda föraktlig - får han den i sig,
bör han bli mätt. Men han betraktar den vänligt melankoliskt
och säger: Kom nu ihåg, gamle vän, att du skall räcka en
hel vecka. - Han sätter sig vid ett rankigt träbord, tar fram
en kniv ur dess låda och uppdelar för säkerhets skull korven
i sju noga avmätta bitar: de sex rakar han ned i lådan och
börjar mugga den sjunde. Men prosan tar inte helt hans
konstnärssjäl. Med halvslutna ögon drömmer han och säger:
Älskade lilla Sibyl, om jag hade en million (och han sväljer
drömmande biten och i drömmen famlar han med handen i
lådan och finner en ny bit, tuggar och svärmar) - (säger):
Eller åtminstone hundratusen riksdaler - (där var den slut
och den tankspridde famlar åter i lådan) - eller ännu bättre
ett finfint engagemang - (där gick trean) - eller ett
medelgott eller rentav uselt - (fyran) - så skulle vi gifta oss,