Sida 654

pumpen och uppmanar dem att ta fram sina klockor, vilket de
flinande göra. En del av folket troppar av och Jules kliver
med värdighet tillbaka uppför sin stege. Ungarna defilera förbi
fången, som är nära döden av ilska. Vakterna ingripa snabbt
och eftertryckligt om någon av de halvstora lymlarna vill
genera fången. Det hela är en bild av hög samhällelig moral

Och gojan flaxar och förkunnar: Lycklig lott att människa
vara! Ha, ha!

Men när domaren-moralisten inträder i sin blygsamma
kammare mottas han av en överraskning - han mötes av Lisbet
och hunden! Tyranniets båda offer ha kommit för att tacka
sin räddare. Det är sannolikt att Lisbet i violinistens dåd ser
ej blott utslag av en ädel rättskänsla utan fast mer verkan
av en öm känsla för hennes nätta person. Hunden får
emellertid gå i bräschen, sitta vackert, räcka tass och slicka hand.
Sen blir det hennes tur. Med kvinnlighetens och tacksamhetens
rätt slår hon armarna kring Jules hals. Inte ont i det -
smakar bra, som smakar gott! Men omfamningen börjar bli lite väl