Sida 663

Men det stämmer inte med sanningen. Sibyl har smugit sig
upp i Jules rum, hon sitter vid hans träbord och skriver på
baksidan av ett sönderslitet kuvert med blyerts. Hon skriver:
Älskade vän! Nu vet jag att det är Lisbet du håller av. Inte
mig. Vem kan hjälpa det? Inte du, inte jag. Så får vi gå var
sin väg och göra det bästa utav det så kallade livet. Din Sibyl.

Hon läsen Hon tar papperet och fäster det vid
huvudkudden. Plötsligt faller hon på knä vid sängen, hon griper kring
kudden, hon gnider sin kind mot den, hon kysser den och
hon brister i hejdlös gråt.

På gården nedanför står skomakarn själv och harangerar
gästen - både i rörande och humoristiska ordalag kan man
förstå att döma av tårar och skratt. Alltjämt är gästen
förströdd. Så tycks han lyssna till något, som de andra icke höra.
Han gör till och med en tystande gest och till allmän

förvåning går han långsamt och alltjämt lyssnande bort mot