Sida 684

Jules vänder sig från Sibyl mot den flinande dansmästaren.
Hans eget smärtsamma allvar löses också upp i ett litet flin.
Han deltar i herr Wunderlichs munterhet. Han tar fiolen och
puffar med den grinollen fryntligt i magen. Så säger han:

- Hur högt jag skattar den? Så här -. Och han lyfter
fiolen och krossar den mot herr Wunderlichs hjässa. Innan
herr Wunderlich hunnit hämta sig och innan den främmande
impressarion, som diskret dragit sig undan i fönsternischen,
hunnit vända sig om, har han gått.

Han kommer ned på gatan. Han går några steg. Han
stannar. Han har kommit i flintagen så till sägandes. Han skrattar
inte våldsamt men så pass att han måste stanna en stund
då och då...

På kontoret har Wunderlich lyckats sansa sig och när nu
kontorspojken sopat bort spillrorna efter fiolen, söker han
själv sopa bort det obehagliga uppträdet med all sin falska