Sida 234

vasst och försmädligt. Herr Marten brummar något och
rycker på axlarna. De fortsätta uppför.

Men i en sväng dyker åter kälken upp. Felix ansikte är

som nyss, men Renés har inte längre ett spår av den barnsliga
glättigheten. Vid målet bromsar Felix in kälken med kraft.
Den stannar, han reser sig hastigt och vänder sig skrattande
om mot flickan, men blir förvånad, ja nästan bestört när han
mötes av hennes allvarliga ansikte. Han räcker henne handen
och hjälper henne upp, frågar samtidigt hur det är fatt, hon
skakar otåligt på huvudet - ingenting - ingenting! Hon
tar avsked utan förklaring och går. Felix står kvar och det
ser ut som om han trodde att hon skulle vända sig om
för att ge honom en avskedsnick. Det gör hon emellertid
inte. Då tänder han ånyo med filosofiskt lugn en cigarrett,
betraktar dess glöd:

- Hon blev med ens så triste, min lilla inconnue - gud
vet varför! Ville rakt inte vara med längre - René heter hon.