Sida 172

Och sådan mäster Anton varit i sin ungdoms och krafts
dagar, sådan förblev han även som gubbe: en oböjd man
med stor och kraftig kropp och ett det allra muntraste och
vänsällaste lynne. Stadens yppersta borgare och klerker sökte
hans sällskap och icke minst var det fallet med herr
borgmästaren själv, som kallade sig mäster Antons hjärtebror
och dessutom var hans gode och trogne granne. Många
aftnar förflöto ej utan att borgmästaren och åldermannen
bänkade sig bland andra förträffliga män i rådhuskällaren
vid ärliga krus. Ringare personer, som tagit plats på
vördsamt avstånd från borgmästarens bord, spetsade då gärna
öronen för att uppsnappa något vettigt ordstäv eller något
muntert skämt från mäster Antons mun. Han kunde sjunga
den muntraste dryckesvisan och det fagraste kärlekskvädet;
han kände mången sägen om hjältars gärningar och furstars
ridderliga äventyr och fromma mäns märkliga leverne. Men
sagorna om Kärleken och Döden kände han icke.

Utan menade han, att där kroppens lust upphör, där
upphör ock kärleken och sträcker ej sitt välde utöver den rågång,