Sida 173

som Döden trampat med svängande lie i hand. Dock sjöng
han kärlekens lov och kallade den en evig ungdoms källa.
Och han kallade fru Ursula en ung Vår, som skrämt gubben
Vinter från hans dörr och från hans hjärta. Han liknade
henne än vidare vid en förtrollad bägare, en hemlighetsfull
och ljuvlig kalk, ur vilken han dagligen drack sig till ny
ungdom och ny lycka. Sålunda upphöjde han henne och smyckade
henne med de fagraste ord och med ännu fagrare tankar,

som ej funno ord. Och då hon syntes honom vara den
frommaste och blidaste kvinna i världen, snidade han hennes
bild och gav den en helig jungfrus gestalt. Men fru Ursula
trodde, att han hånade hennes hjärta och föraktade hennes hat

Mellan åldermannens hus och borgmästarens fanns en
obebyggd tomt. Till fru Ursulas behag lät nu mäster Anton
inhägna den med en hög mur och förvandla den till en
ljuvlig trädgård. I muren fanns en gallergrind, som öppnade
sig åt gatan. Dock begagnades grinden sällan, ty från ett
burspråk, som gränsade till fru Ursulas och mästarens