Sida 176

då han var henne helt nära och böjande sig över henne
som för att se, i vilken bok hon läste, snuddade med sin
kind vid hennes, först då såg hon upp. Och hade nu mästaren
sett hennes ömma och svårmodiga leende, kunde han väl ha
liknat henne vid en ljuvlig kalk, bräddad med ungdom och
kärlek men även bemängd med en hemlig och bitter trånad.

Vid den timmen var dock mästaren alltjämt sysselsatt i sin
verkstad, där tvenne lärlingar gingo honom till hända. Mellan
sina händer hade han den halvfärdiga bilden av fru Ursula
och förde han järnet med sådan flit och skicklighet, att
lärlingarna väl måtte förundra sig över så stora krafter hos
en gubbe. Dock, än större blev deras undran och stor deras
skräck, då järnet plötsligt föll ur mästarens hand. Den
väldiga gestalten skakades gång på gång av häftiga
frossbrytningar och med händerna tryckta mot bröstet, tycktes han
kämpa med själva döden. Och förvisso sände nu döden sitt
förebud och gav honom sin varning. Men ingenting var
mästaren mera angeläget än att fullborda bilden av fru
Ursula, den fagra och fromma; fördenskull tog han åter till