Sida 177

järnet och ännu då lärlingarna lämnade verkstaden, dröjde
han kvar hos den kära bilden.

Var nu den timmen slagen, då herr borgmästaren plägade
kalla sin vän och kumpan till kvällsbägaren, varför den
värdige mannen trädde fram till fönstret, som inramades av
vintergrönan. Härifrån kunde han överblicka trädgården och
fann där sin son i fru Ursulas närhet. Ynglingen hade tagit
boken ur hennes hand och sittande på marken vid hennes
fötter, vände han långsamt bokens blad lik en, som söker

någonting vackert eller trösterikt hos den vise. Men snart
blev herr borgmästaren vittne till någonting, som väckte
hans undran och skräck. Han såg fru Ursulas hand sakta glida
ned till ynglingens huvud. Smeksamt begravde hon fingrarna
i hans hår och vände hans ansikte mot sitt eget. Då
omfamnade ynglingen den fagra fruns knän och kysste hennes
kjortel.

Borgmästaren fann det nu rådligt att inskrida, varför han