Sida 178

ropade sin son vid namn. Och var det hög tid, ty knappt hade
Bertrand i stor förvirring sprungit upp, förrän mäster Anton
trädde ut i burspråket, svept i sin kappa. Sedan han hälsat
sin kumpan med ett muntert tillrop, steg han nedför trappan,
dröjande vid dess sista steg och rätt förundrad över vad han
såg. Här satt fru Ursula orörlig och till synes nästan lika
livlös som sin bild, där stod Bertrand med bortvänt ansikte
och på marken mellan dem låg den dyrbara boken kastad.
Mäster Anton steg fram till bänken och tog upp boken.

Och när han nu såg, att detta var en bok, fylld med
sällsamma sägner och underbara sagor, och när han än vidare
erfor, att sagorna alla förtalde sällsamma ting om Kärleken
och Döden, då måste han väl le och förnöjas. Ty nu förstod
han, varför ynglingen, som knappt kände kärleken långt
mindre döden, stod där förkrossad, och varför fru Ursula,
den fagra och fromma, stelnat i skräck. Och han gjorde spe
av sagorna och än mer av dem, som togo sorg av sägner
och skräck av sagor. Han räckte boken åt Bertrand, som lik
en sömngångare lämnade trädgården och dess förbjudna