Sida 183

Nu visade henne munken, hur väl han fyllt hennes kärl
och flaskor, men hon aktade icke därpå utan höll fram ringen
i ljusskenet och röjde dess hemlighet. Och var den prydd med
en stor sten, så infattad att den lätt kunde urtagas, och
bakom stenen fanns en urholkning i ringen. Denna
urholkning skulle nu munken fylla med pulver från burken, vars
tecken var en dödskalle. Dock var det endast med stor möda

hon förmådde honom därtill, ty fuller väl kände munken, att
någon hemlig fara lurade i den dystra fruns hus.

Snart skulle han få erfara något, som fyllde hans fromma
sinne med skräck. Bäst han med den yttersta försiktighet
överflyttade giftet från vasen till ringen, lystrade så han
som damen till för ljudet av fotsteg i trädgårdstrappan. Den
som sett deras skrämda miner, kunde väl ha trott sig skåda
tvenne medbrottslingar vid ett hemskt dåd. Fru Ursula
skyndade ut i burspråket. Där mötte henne Bertrand. Han hade
återvänt för att lämna henne boken men även för att säga
henne, att han icke vidare vågade dväljas i hennes närhet.