Sida 186

sken och blickade omkring sig i den rökiga salen.

Då upptäckte han allra längst ned vid dörren en liten
mörk skepnad, som försagd och tveksam där dröjde, en munk,
blygsam och ödmjuk, som hans kåpa anstod. Och i sin stora
godmodighet beslöt nu mäster Anton, att denne den ringaste
bland de ringe skulle vara hans kumpan och hjärtebror för
aftonen, lyssna till hans sång och prisa hans skämt. Så
sände han en deja att hämta munken till brasan.

Men hur förundrad blir han icke, då han ser munken
träda fram ej till honom, som kallat honom, utan till
borgmästaren. Och han ser hur munken med häftiga åthävor
förtäljer något, som förvandlar muntra sångare och glada
dryckesbröder till skrämda lyssnare med uppspärrade ögon och
gapande munnar. Märkliga ting måtte han förtälja, sällsamma
sagor.

Mäster Anton spänner ut sitt breda bröst, han reser sig
tung av år och mjöd, han går med sävliga steg fram mot