Sida 188

Det är lögn! Lögn, lögn, lögn!

Han vädjar till de kringstående, som skygga och
skräckslagna vika undan. Finns det någon bland dem, som icke
förstått att munken ljuger? Eller att han har tagit fel? Att
det icke är i mäster Antons trädgård han stigit in, att det
icke är i hans hus, som en dyster och hemlighetsfull kvinna
köpt hans gift? Att det icke är mäster Anton det gäller? Att
det icke är fru Ursula! Och då ingen svarar bjuder han dem
att följa sig. Alla skola de med egna ögon och öron bevittna
fru Ursulas oskuld.

Han breder ut armarna, griper efter sina vänner, vill tvinga
dem med våld -

Så lyfter han armarna och skakar sina knutna nävar över
huvudet. Den väldiga gestalten försvinner ur ljuskretsen.
Kumpanerna skynda att tända sina lyktor och följa honom.
Lyktornas bärare strömma ut ur rådhuskällarens port: som en knippa
gnistor skimra lyktorna i mörkret.