Sida 190

sig ut över räcket, draga sig åter hastigt tillbaka.

I trädgården hålla vänner och ovänner vakt.

Mäster Anton stiger in i salen. Framför den stängda
sovkammardörren står fru Ursula med handen på vredet. I
hennes ansikte finns ej oro. Och gubben låter facklan sjunka,
han kastar den på elden. Så går han bort till väggens spegel.
Han betraktar sig själv med undrande blickar, stryker tillbaka
det vita håret som tovigt fallit ned i pannan.

Han vrider huvudet åt sidan och säger någonting över
axeln.

Fru Ursula rycker till. Hela hennes varelse gripes och
sträckes av en olidlig spänning.

Ack, väl må ni rädas fru Ursula, och väl må ni bedja:

Inled oss icke i frestelse.