Sida 193

vid altaret i Vårfruklostrets kyrka, anropande den Barmhärtige
om ett tecken och ett under, som skulle befria henne. Och
hon hade bett den eviga ångestens bön, de svagas och pinades,
de hårt ansattas:

Inled oss icke i frestelse.

Förty hade Han prövat henne och funnit hennes vånda för
stor, och då frestelsen blev henne övermäktig, hade Han
befriat henne ej blott från lidandet utan ock från brottet.
Hans vrede hade drabbat mäster Anton. Fru Ursula hade
ej skuld och ej del i hans död.

Ty den onda viljan allena kan ej döda.


Och stod fru Ursula inför den livlösa kroppen ej som
en brottsling inför sitt offer utan som segraren i en tvekamp
eller som den frikände inför sin anklagare. Då hon
öppnade dörren till sovkammaren, kallade hon sin älskare att