Sida 196

Lämnad allena med den döde, steg nu även fru Ursula
upp, korsade sig och trädde fram till bädden. Då hon såg
den mäktiga gestalten, som bunden i evig orörlighet aldrig
mer skulle söka henne, och då hon betraktade huvudet,
vars ålderdomliga skönhet aldrig mer skulle fläckas av
förhatliga begär, då må väl varje trotsig och vred tanke ha
lämnat fru Ursula och äntligen givit plats för en smula ömhet
och medlidande. För första gången önskade hon frivilligt giva

mästaren den smekning, som han så ofta tagit mot hennes
vilja. Och var fru Ursula för några ögonblick så vek till
sinnes som den vilken ödmjukt ber om tillgift, själv beredd att
skänka den av uppriktigt hjärta.

Men denna sena försoning mellan en död och en levande
blev till intet. Kammardörren slogs upp och den av skräck och
avsky häftigt upprörde borgmästaren befallde fru Ursula att
träda ut i salen. Här möttes hon av skygga eller fientliga
blickar och i allas ansikten speglades den gruvliga misstanken.