Sida 198

befallde henne att tömma den. Ty vilket bättre bevis på sin
oskuld kunde hon väl giva? Varje själ, som fanns i salen,
våndades med fru Ursula, ej av ömkan för den hårda
kvinnan, men väl av skräck för vad som förestod. Alla voro de
övertygade om hennes skuld och endera skulle de nu se henne
överlämnas åt bödeln eller ock bliva ett offer för samma
lömska gift, som dödat mästaren. Dock var ingen ångest, ingen
vånda att förlikna vid den som Bertrand erfor.

Fru Ursula, som visste eller trodde sig veta, att drycken var
bemängd med ett dödande gift, fann sig sålunda försatt i den
gruvligaste belägenhet. Ty vare sig hon tömde bägaren eller
vägrade att tömma den, skulle hennes vedersakare giva henne
skuld till mäster Antons död, och ej blott hennes vedersakare,
utan även Bertrand. Så hopplös syntes hennes sak att hon
för ett ögonblick önskade sig döden och frivilligt fattade
bägaren. Och förvisso hade hon även tömt den, om icke
hennes stolthet stått henne bi, och om icke samvetet fört
hennes talan.