Sida 201

på bröstet och med det korta svärdet i hand kommer till
synes. Bakom honom fru Ursula och knektarna. Men ur
mörkret strömmar emot dem skenet från hundratals lyktor,
facklor och bloss. Och varje lykta, varje bloss, varje fackla
bäres av en upprörd, rasande, förblindad människa, som med
ropande, vidöppen mun kräver hämnd. Det ohyggliga dådet
skall straffas.

Hopen tränger sig upp mot väggen och trappan. Herr
borgmästarens myndighet kommer till korta, svärdet vrides ur
hans hand och han ryckes ned. För en kort stund står
en ung smidig gestalt med dragen värja i handen som det
enda och bräckliga värnet mellan fru Ursula och hennes domare
och bödlar. Men värjan brytes, slaget från en kraftig näve
fäller fru Ursulas riddare.

Och fru Ursula står på tröskeln till sitt hus, fängslad, utan
skydd, utan undflykt. Framför henne är natten och i natten
döden. Den skrämmer henne icke. Hur skulle den kunna
skrämma henne? Vilken barmhärtig tillflykt kan bjudas henne