Sida 202

om icke döden? Nej, den skrämmer henne icke. Och ej för
att undgå den, ej för att mildra sina bödlar slungar hon
emot dem sitt trotsiga samvetes dom: Oskyldig! Där hon
står bland oroligt vajande, flammande facklor liknar hon
mindre en brottsling än ett helgon, som ännu på bålet
bekänner sin tro.

Oskyldig! Jag svär vid Jesum Christum -

Och se! På trappan bredvid henne dyker fram ur mörkret
en ny försvarare - men ack, huru bräcklig, huru ömklig! En
tiggarmunk i sliten kåpa, utan vapen, maktlös. Dock -

har han i sitt skrin många arcana och örter, som bringa
liv eller död, och känner han i sin kunnighet mången
mäktig hemlighet, så känner han ock i sin fromhet den Herrens
makt, som genom sitt lidande segrat och segrar. Han bär
hans bild instucken inom kåpans rep och nu lyfter han den
över fru Ursulas huvud. Han lyfter den mot facklorna, han
lyfter den mot brännande, hatförvridna ansikten.