Sida 203

Vem dömer, där Domaren är?

Vad ynglingens värja och mod ej mäktat och ej ens herr
borgmästarens myndighet, det mäktar munken, en stor Herres
tjänare. Hopen viker tillbaka. Knektarna bilda åter ring
framför trappan. Borgmästaren träder med förnyad värdighet inom
ringen åtföljd av några stadens äldste. Och nu framför munken
sitt viktiga ärende och berättar slutet på den berättelse, som
mäster Anton i sin vrede och smärta avbrutit. Pulvret, som han
givit fru Ursula, var icke gift. Vad hon än må ha brutit
genom trolöshet och ond vilja - saker till mästarens död är
hon icke.

De värdiga männen lyssna med förundran och misstro. Väl
må de sno sina skägg eller stryka sina hakor. Vad har då
skett? Huru förklara mäster Antons plötsliga död under så
hemlighetsfulla och besynnerliga omständigheter?

Men den fromme munkens vittnesbörd väger tungt.