Sida 204

Tveksamt stiger borgmästaren åter upp på trappan och befaller
knektarna att lösa fru Ursulas händer. Han betraktar henne
länge, lämnar henne utan hälsning och med sänkt huvud.

Lyktor och bloss försvinna i mörkret. Fru Ursula står
ensam kvar i den svagt upplysta porten, stirrar ut i mörkret.
Stiger så in i sitt hus.

Munken dröjer obeslutsam i dörröppningen. Vill väl helst
lämna det skräckfyllda huset och dess härskarinna. Men
känner sin Herres bud och sin fromma plikt.

Han följer fru Ursula, han finner henne i salen, där elden
sjunkit till glöd. Hon står som en skugga mot sovkammarens

öppna dörr och mot det lugna, klara skenet från mäster
Antons dödsljus.

Munken stiger in i kammaren, han lägger sitt krucifix på
den dödes bröst och knäböjer vid bädden med radbandets kulor