Sida 208

begynte ropa: Gudsdom! Gudsdom! Ännu en gång sökte
borgmästaren tysta ropet. Då reste sig de äldste som en man och
krävde, att fru Ursula skulle underkastas gudsdom och
eldprov. Så blev ock beslutat.

Men i fru Ursulas trädgård hade sakerna tagit en elak
vändning. Några kastade stenar över muren, andra bände
med grova störar på den sviktande grinden. Fru Ursula
själv tycktes detta inte bekomma, utan satt hon helt lugnt
på sin bänk och lyfte icke blicken från boken. Nej, icke förrän
herr Bertrand, tvingad av hopens vildhet och seende att fru
Ursula med flit utsatte sig för dess grymhet, svingade sig
ned från sitt fönster och med dragen värja steg fram mot
grinden. Då såg fru Ursula upp från boken och lyste hennes
ansikte av en sällsam lycka. Och var hon så obekymrad om
faran, som om det för denna kvinna, kyld och stelnad i en
gubbes omfamning, ej funnits större ting än kärleken.

Vad hopen beträffar, ryggade den tillbaka inför det
oväntade och förblev några ögonblick stilla. Nu prisade fru Ursula