Sida 214

fröjdade det dem alla att det gruvliga brottet skulle få sitt straff.
Ty ledo de själva dagligen och stundligen sina ogärningars
lön, och de önskade, att androm månde ske vad dem skett.

Den, som mycket lidit han döme.


Den, som mycket lidit han döme.

Men fru Ursula kastades i en vånda, som ingen mänsklig
tröst förmådde döva. Då dagen under växande skuggor led
mot sitt slut, började hon ansättas av ett gruvligt tvivel.
Den lille munken hade ej övergivit henne i hennes betryck,
utan satt han när henne i salen, sökande i någon from bok
hugsvalande tankar. Men inga fromma tankar kunde ur fru
Ursulas sinne förjaga frågan om hon hade skuld och del i
mäster Antons död. Ty hade hon skuld, om än ringa, förvisso
skulle då Bertrand omkomma i lågorna. Och hon frågade
munken: Vad är väl en gudsdom, fader? Och han svarade:
Förvisso är det samvetets dom. I mån väl förtrösta på eder