Sida 217

Ty det beger sig, att den lille munken stiger upp från
sin plats och träder fram till skänken för att läska sin strupe.
I spegeln ser fru Ursula honom lyfta ett vattenkrus, som står
på skänken, och därur fylla en bägare.

Och vid samma spegel hade mäster Anton stått och vid
samma skänk fru Ursula, då hon tömde giftet i bägaren.

När hon nu ser och förstår, att hennes onda vilja och
anslag blivit mästaren uppenbarade, och att skräcken och sorgen
vållat hans död, blir hennes skräck ej mindre än hans.

Ty hat är död.

Var finner I nu tröst, fru Ursula?


Den dagen alltifrån morgonen till solnedgången lämnade
herr Bertrand icke altaret i Vårfrukyrkan. Och var han iförd
en sid, vit klädnad. Då tid var för bön, sällade sig