Sida 218

svartmunkarna till honom och när de slutat att bedja, lämnade de
honom allena. Han dröjde orörlig inför Frälsarens bild lik
en fånge inför sin domare eller en pilt inför sin mästare.
Munkarna återvände och de funno honom alltjämt i samma
ställning och försänkt i djup andakt.

Men de heliga såren upphörde icke att blöda.

Så förtäljer man, och än vidare förtäljes, att herr
borgmästaren hemligen sökte sin son i kyrkan för att förmå
honom att taga sitt löfte tillbaka eller att fly. Men då han
i smyg och dold bakom en pelare, betraktade sonen, föll
över den värdige mannen en försagdhet och räddhåga, som
om han betett sig oskickligt inför en hög furste. Och det
tycktes honom att hans stora myndighet och faderliga makt
vore för intet att räkna. Trädde han då fram till sonen och
läggande handen på hans hjässa, tog han avsked utan ord.

Och var himlen ännu röd av solnedgången, då bålet stod
färdigt och bödelsdrängarna i sina kåpor och med brinnande