Sida 221

Den lille munken räckte henne sitt krucifix, som hon
kysste. Därpå knäppte hon händerna över bröstet och beträdde
bålet.


Fot för fot skred hon fram genom röken, som än var så
tät, att hon måste sluta ögonen och hålla andan, än åter
skingrades så att hennes gestalt stod fri mellan lågorna.
Och när röken skingrades, och hon åter slog upp ögonen,
såg hon det stora krucifixet, mäster Antons verk.

Hon sade till sig själv:

- Vem dömer -?

Är icke Allförbarmaren min domare? Om jag oskadd når
fram till hans fot, är jag då icke fri och frälst inför Gud och
människor?

Förvisso.