Sida 222

Ty den som älskat mycket och lidit mycket, han döme.

Hon fick ett nytt hopp och framskred fot för fot genom
lågorna. Men åter tätnade röken och stod framför henne som
en grå mur. I detta mörka töcken urskilde hon en hög
gestalt och trodde hon ett ögonblick att Frälsarens bild redan
kommit henne helt nära. Men han, som stod i hennes väg var
ingen annan än mäster Anton och just sådan som hon sett
honom i dödsögonblicket, med utbredda armar och huvudet
nedsjunket mot skuldran, krossad av fru Ursulas onda vilja
och dödad av hennes hat.

Och sade hon till sig själv:

- Jag dåre! Här är min domare.

Ty den som mycket lidit, han döme.

Orörlig stod hon bland de växande lågorna, slagen i