Sida 223

bojor av skräck, förlamad av ångest och ånger.


Då falla de fromma fäderna på knä och bedja om lindring
för en själ, som redan i jordelivet genomgår skärseldens
kval.

Och den lille munken ropar genom brandens brus:

- Fru Ursula! Fru Ursula! Det givs ej brott, som ånger
icke sonar.

Ånyo ser fru Ursula sitt mål och sin räddning, den
Korsfäste. Ånyo knäpper hon händerna över bröstet och börjar
ånyo sin vandring. Redan ser hon rätt tydligt det heliga anletet
och pannans blödande sår.

Dock ryggar hon plötsligt tillbaka och de dånande lågorna,
som redan börjat förtära bron bakom henne, och röken,
som täpper hennes strupe, skrämmer henne mindre, än det