Sida 224

hon nu ser. Ty är det ej längre den Barmhärtige, som naglad

vid lidandets kors öppnar sin famn. Den döde står framför
henne och det finns ej väg, som leder honom förbi.

Så må hon väl finna sin räddning i lågorna.


Då kröka de äldste sina ryggar och sänka djupt sina
hjässor och dölja sina ansikten. Då böja de alla knä, bödeln
och drängarna, knektarna och hopen, fångarna, som burit
bränsle till bålet. Och de sammankedjade männen lyfta sina
fjättrade händer och bedja för fru Ursula, som lider sin
gärnings lön. Dock voro de alla tysta och blott elden hade tungor
och en dånande röst.

Men högre än elden ropade nu munken:

- Fru Ursula! Fru Ursula! Eder frälsare lever!