Sida 225

Och det förtäljes att fru Ursula, då hon befann sig i
högsta nöd, omvärvd av lågorna och halvkvävd av röken, det
förtäljes, att hon tog sin tillflykt och sökte sin räddning hos
den man, som hon hatat. Mot honom lyfte hon sina händer,
ty ingen väg ledde honom förbi.

Han log mot henne.

Ty förvisso hade han hållit henne av hjärtat kär och hon
sträckte sina händer mot honom, ivrig att hinna hans famn.

Han log mot henne och nu förvandlades natten till dag.
Det tycktes fru Ursula, att hon befann sig i den ljuvliga
trädgård, som mäster Anton med kärliga tankar och öm omsorg
skapat till sin unga hustrus behag. Och mästaren själv är
i trädgården. Hon går emot honom. Vägen tycks henne
besynnerligt lång; knappt håller hon sig uppe. Dock måste hon
hinna hans famn.