Sida 57

man var borgmästare, och själv bar hon den vidaste
krinolinen i staden. Ekmarck gjorde för den skull
en lov, stannade, lyfte på hatten och lät den sjunka
i en båge till höfthöjd. Så skrapade han lätt med
foten, bockade. Och pannluggen, som var av ett
oroligt kynne, föll ned över ögonen.

Röösens hustru granskade honom, enkannerligen
hans dräkt, ty personen kände hon nog. Och det
skall vara sämre folk! tänkte hon. Likväl tilltalade
hon magistern helt vänligt och sporde:

"Bäste magistern, hur går det med komedien?
Skall Lisa-Brita Norstedt agera som Zayr? Nej, att
hon vågar? Det må jag säga, det är en
hardiesse --"

Magistern skrapade med stövelspetsen i snön.
Han stod där och smålog för sig själv och såg alls
icke på Röösens hustru.