Sida 97

vilken ordning! Hur burget, gediget och tungt! Vilket
majestät i skänkens glänsande massiva
päronträdsportar, flankerade av armstjocka svarta pilastrar!

Och allt detta är Lisa-Britas egendom, tänkte
magistern, under årtionden sammanbragt och
samlat för henne, i arv från far och farfar, hopat med
sparsamhet och möda.

Och vem är jag? Hur kom jag hit? Vem
öppnade porten för mig? Vem gav mig rätten, att sitta
helt trankilt som hon i huset? Med huvudet i
Lisa-Britas knä?

Lisa-Brita? Vem eljest?

Ack! Han störtade upp, slöt henne i sina armar
och bar henne in i fönstersmygen. Hon skrattade,
hon sprattlade och svängde sig. Släpp! Men han
släppte icke. Då sade hon: