Sida 217

"Trösta sig, far! Jag kan be hovmarskalken att

han talar med borgmästaren."

"Det kan du," sade nattvakten och steg in i
kåken. Han ställde från sig lykta och sax, drog av
sig det överflödiga och kröp ned i fållbänken.


"Så här ser ut," sade han och somnade.

Knutsnatten hade givit ymnigt med snö,
morgonen gav frost. Månskäran hängde blek och kall
under den svarta kyrktuppen. Snön ljusnade
långsamt från svart till blått. Ur Oxgropen kom med
långa mellantider ett ängsligt utdraget böl, klagande
över kölden. Magisterns skoveltag dunsade dovt i
marken.

Tornuret klämtade sex slag.