Sida 218

Plötsligt blev det liv i kåken n:r 27.
Flickröster skreko med huttrande, klagande läten, en hes
karlstämma brummade, stolar smällde kring
väggarna, en piska klatschade oavbrutet. När detta
pågått en stund blev magistern förargad, slängde
skoveln i väggen och ropade:

"Hör upp, Pretorius! Eljest kommer jag och
drar dig i peruken."

Porten öppnades, och en efter en kommo
taskspelarens jäntor uttumlande, sömndruckna,
snubblande i drivorna, som stego dem ända upp till
höfterna. De lättaste och kvickaste flydde och
försvunno i gränddunklet, andra blevo sittande i snön,
svepande paltorna kring sig, huttrande, snyftande
över den mödosamma dag, som nu randades.

Det var en lång, obanad väg ut till kåltäpporna