Sida 249

läpparna.

Han sade:

"Lisa-Brita, se mig i ögonen. Vad du talar låter
så besynnerligt, och jag känner inte igen din röst.
Men se mig in i ögonen så vet jag strax, vad jag
behöver veta. Vill du inte?"

Nej, hon ville icke.

Han dröjde en stund i fönstersmygen. Saken
tycktes honom avgjord och han tvekade icke men
kvarhölls av en olust, en ovilja att lämna den unga
kropp, som han hållit i sina armar och som lekt så
underbara lekar i hans drömmar.

Han vidrörde lätt hennes barm. Då slog hon
plötsligt upp ögonen. Hur besynnerligt! Ett
ansikte, som han aldrig förr sett! Brinnande ögon,