Sida 252

Men det var ingalunda mamsellen som trippade
utför trappan och magisterns händer föllo slappt
och med en lätt smäll mot de strama
nankinsbyxorna. Damen i trappan var fjärde bisittaren i
domstolen, den hemlighetsfulla okända.

Magistern höll upp porten. Hon sade:

"Min beskedliga magister, bjud mig armen. Jag
är så rädd för halkan."

Han bjöd henne sin arm, som hon tryckte med
ömhet. Vilken besynnerlig människa, tänkte
Ekmarck, varför trycker hon gång på gång min arm?
Jag känner henne icke och hon behandlar mig som
en gammal vän.

Han följde henne till rådman Kroks gård.

"Ja, här bor jag," sade hon, "för jag hör ju till