Sida 269

Han tog hårt om käppen och gick bort till
fönsterbordet, slog långsamt i och drack
långsamt ur.

"Käre Bernhusen," sade han till mågen, "jag
förstår inte -- mina ögon -- det rinner -- Kan du se
hovmarskalken? Inte? Ja, men se --"

"Käre svärfar," viskade Bernhusen och gav
gubben en halvt skrämd, halvt spydig blick. "Det står
skrivet -- förliter eder icke på förstar. Och vore
det icke en horribel blasfemi skulle jag vilja tillfoga
-- och ej heller på deras hovmarskalkar --"

"He, he, he," skrattade Jörgen och svetten rann
utför hans hängande rödblå kinder. "Hör vad han
säger! Ack, det var en förbålt lustig kvickhet --
hur var det? -- Och du?" viskade han. "Varför
säger du ingenting? Varför låter du mig tala ensam?
Jag -- jag orkar inte mer --"