Sida 270

Bernhusen klappade honom på handen.

"Käre svärfar, låt mig beskedligt tiga. Jag ser
mig eljest nödd att uppträda mot svärfars
argument --"

"Du?" mumlade gubben. "Ja visst. Nu minns
jag -- il ne se plaindra plus -- ett år heller två --
Men ändå! Ack säg någonting. Vad du vill. För
min skull, för vår kära Ullans skull. Det drar alltid
ut på tiden. Han kan komma. Jag har skickat
Arvid efter honom. Säg någonting."

"Som svärfar befaller," sade Bernhusen, reste
sig och anhöll om ordet. Hans ord voro idel
gallimatias och bergsmännen betraktade honom med
samma hånfulla och förundrade ovilja, varmed de
sågo taskspelarns konster. Från den stunden var
hans anseende som gäck och konstig persedel