Sida 283

Då gick jag till Jan Erse. Jag kom som granne
till granne, som vän till vän, beredd att taga gott ord
i förlikning. Du kallar mig tjuv, sade jag. Det kan
jag förstå och förlåta. Jag tog dina lotter, som
under din hand voro värdelösa. Mig skänka de
villigt sina rikedomar och därför kallar du mig tjuv.
Väl. Men vad har du att klandra vid gruvdriften?
Säg mig det ärligt, granne. Du ser att jag
ödmjukar mig och begär ditt råd. Vi Siedlar
ha suttit på Klockeberga i halvt annat sekel och
vi ha brutit malmen efter bästa förstånd, tagande
lärdom far av farfar, son av far. Visst har
mycket förändrats. Vad som förr skedde
mödosamt genom tillmakning, det går nu så lätt med
krut. Mycket annat att förtiga. Men varför
säger du att jag förstör malmen, förstör gruvorna,
ödslar som en dåre med Guds gåvor? Det frågade

jag. Minns du, Jan Erse? Och vad svarade min
redlige granne?