Sida 285

Jan Erse nickade.

"Väl. Väl bergsmän. Jag återvände från min
granne utan tröst, det må jag säga, och ganska
bedrövad. I många stycken kunde han ha rätt. Vad
gör det mig gamle att erkänna det? Gods och guld
har runnit genom mina fingrar och föga har jag
kunnat bevara. Så var det ock med min far och
min farfar. Väl. Men så skulle det icke bliva med min

son. Mig måtte Jan Erse och de kloka männen driva
bort. Min son icke, släkten icke.

Det vet ingen, hur strängt jag höll honom, och
det vet heller ingen, hur det grämde mig. Allra
minst han. Men nog om det. Då han kommit i de
åren då en yngling börjar ögna sin egen vilja, höll
jag honom i denna min hand så hårt att jag nogsamt
kände varje sprittning. Han ville bort, han ville inte
stanna på Klockeberga, han ville alls inte leva bland