Sida 290

kommo, de kommo. Du käre kusin och Brenner
och Bernhusen och bergmästaren och du också, käre
Jan Erse. Nå, det var en glädje att se er alla.

Han bröt med öppna rum och det förnöjde mig,
för det var mitt sätt. Men hans anordningar förstod
jag inte. Jag frågade bergmästaren om han trodde
att där fanns tillräckligt med fästen och band. Han
svarade att han inte kände berget så noga. Jag blev
orolig. Jag lagade så att jag fick sonen min på tu
man hand. Han var ovanligt lugn och vänlig den
dagen. Jag frågade om han var säker på bergfästena.

Då såg jag, käre vänner, hur det var fatt. Jag
såg att han var överansträngd och behövde vila. Det
såg jag. Ingenting annat. Nej, det fanns icke något
annat fel hos gossen. Han var lika klok som du
och jag, Bernt. Men han behövde vila. Och jag
sade genast: Lugna dig, käre Jörgen, jag är ju
gammal och dum. Vad är det för ont i en fråga? Vi