Sida 302

Hon ryckte honom i rockärmen.

"Jo, jo," mumlade Ekmarck och slöt ögonen.

Men med ens fick Märta Janse en faslig brådska.
Hon ryckte till sig kattorna och stoppade dem under
schalen. Folk trängdes omkring dem, det var icke
lätt att komma undan. Men undan måste hon.

Det var Klockebergaherrn, som nalkades steg
för steg, med blicken tydligen fäst vid magistern.
Eller kanske vid Märta själv --

Hon hukade sig ned och kröp in under
gipsmakarens bänk. Hennes hjärta dunkade
förskräckligt. Klockebergaherrn var Ryglingebarnens buse,
Klockebergaherrn var fan själv.

Som far en gång sagt.