Sida 187

hovmarskalkens person, Allmakten -- varken god eller
ond men oändligen nyckfull och oberäknelig. Där
sitter avunden, föraktet och hätskheten. Där sitter
den ljumma likgiltiga välviljan, som varken ids hata
eller älska. Och till denna stumma, spöklika
domstol skall han vädja med sitt vett och sin skicklighet
-- Välan!

Han häver sig något på tåspetsarna för att med
lätta, behagliga steg ila till sin sultaninnas möte.

Då stramar det i ryggen, det känns som om
någon droge i frackskörten. Han vänder sig hastigt
om i den tron att rektor vill hålla honom tillbaka
från en alltför brådstörtad entré. Men varken rektor
eller någon annan står bakom hans rygg.

Inbillning, alltså --

"Mer eld," ropar greven. "Magistern -- mer