Sida 194

min allra sötaste spratteldocka? Nej, attan, attan!
Såg jag inte förr hur lille gubben Djurström kilade
kvick som en råtta över scenen. Och alltid orerande
i kapp med benen. Så vill jag ock! Till herr
grevens behag och min och Lisa-Britas lycka.

Han passar sin replik vid skärmkanten, färdig
att störta sig huvudstupa i ett hav av sälla lågor.

Då stramar det, då är det någon som rycker
honom i rocken. Fördöme mig, tänker magistern,

ingen står bakom och likväl rycker det i fracken.
Kan det vara de saligen avsomnade, som rycka i
sina kläder? Tror I då, avundsamma dödingar, att
det är kläderna som gör min lycka och ej den
naturliga meriten? Välan, jag skall visa er!

"Bravo," ropar greven och applåderar av alla
krafter. "Ja, det kallar jag élan och tendresse.